Då var det dags för vår avresa till USA, Dallas TX jag gjorde en sista check av allt......för ungefär 4:e gången, egentligen inte min stil då jag är ganska cool i de flesta lägen. Vi skulle dock vara borta minst i 10 månader och jag skulle resa själv med barn, hund, golfbagar osv, inget fick gå fel. Göran hade redan åkt och börjat jobba och skulle fixa det sista med vårt hus där. Vi har inrett det tillsammans via telefon och dator med Ikeas hjälp. Kan nog påstå att vi är storkunder där nu, allt precis allt är därifrån. Nuförtiden har Ikea mycket okej saker och i USA är det halva priset mot i Sverige.

Jag sitter vid datorn och gör en sista koll på biljetterna och ser till min fasa att Carolinas och mina namn på biljetten är ihopblandade. Vi har 3 förnamn var och jag har något som hon heter och hon något från mig......ojjjjj! Det är allmänt hur stora problem det kan bli om namnet på biljett och pass inte stämmer överrens i vanliga fall och nu med destination USA , suck. Att man måste dubbelkolla alla jämt svor jag för mig själv och tänkte massa elaka tankar om den på företaget som hade bokat.....de hade en kopia av våra pass och vi hade t.o.m VISA i 3 år. Jag letade febrilt efter ett hotline nr till SAS som jag vet att min man har någonstans..... samtidigt som jag grämer mig över att jag bara kollat biljetternas första namn tidigare. Tidigare hade jag lyckats få information om att det första namnet i passet kommer bli allas namn i USA och Carolina skulle då få heta Anna och Alexander Göran. NEJ det går ju inte så vi blev tvungna att ändra deras namn i folbokföringen "mitt i semestern" och sedan göra nya pass till dem innan vi sedan skulle ansöka om VISA på Amerikanska ambassaden. Efter att ha letat upp vem som var handläggare för vårt ärende ringde jag upp personen och kopplade på min allra största charm. Han hade ju en jättebunt ansökningar framför sig och alla hade lika bråttom som jag att få dem behandlade. Detta är en av mina specialiteter, har varit säljare för länge, att få folk att vilja hjälpa mig. Samtidigt som vi pratade plockade han fram min ansökan som låg underst i högen och lovade att han skulle hantera den direkt, yes!

Bekräftelsen från ambassade var ganska tydlig får man väl säga......om ni inte infinner er i tid enl klockslag får ni boka ny tid för VISA ansökan. Av anleding i morgontrafiken slår kl 9:00 precis när vår taxi slirar in utanför ambassade precis den tid vi hade. I vanliga fall är jag mycket positivt lagd till allt och ser inga problem utan bara lösningar. Men nu vet ni vad jag tänkte.....nu måste vi boka ny tid och det tar 3 veckor minst och vi kan inte åka planenligt, köpa ny biljett, osv.....suck. Framför ambassade ringlar sig en kö på ca 30 m och vi springer anfådda förbi kön fram till vakten i dörren och säger att vi har tid 9:00...kl är nu 9:02. Vakten informerar oss om att alla andra i kön också har tid 9:00 så det var bara att ställa sig sist i kön. Men hur går det med vår tid tänkte jag. Efter 1,5 h var det vår tur och vi blir visiterade precis som i deras säkerhetskontroller på flyget och blir ombedda att lämna mobil i förvaring hos vakten, weird. Efter att ha gått igenom alla våra ansökningspapper, som är många de ska veta allt om en, med en dam får vi sitta och vänta i nästa väntrum i 30 min, suck. Vilken servicekänsla man fick......NOT. Vi fick iaf våra Visum och åkte glada därifrån ett antal timmar senare förundrade över deras system.

På väg i flygtaxin förklarar jag, klart bekymrad, för barnen att risken är stor att vi inte kommer med flyget pga fel i biljettern. Alexanders och vår hund Melkes var iaf rätt, hurra. Den som ser oss nu med all denna packning de största väskor som går att köpa, hund, golfbagar osv hade nog inte heller skrattat om de visste att vi ev var tvungna att åka hem igen, suck. Väl framme vid incheck lådsas jag som ingenting och lämnar iskallt fram biljetterna. Jag vågar inte titta på barnen och de var också på helspänn. Vi pallar ju inte åka hem igen och strula med allt igen vi som har bokat hundflyg hela vägen. SAS personalen har klara problem och ringer runt till en massa personer och vi tittar helt klart åt ett annat håll. Ett tu tre och vi har våra bordingkort i handen och rusar därifrån rädda att hon ska upptäcka felet. Det är många ställen att visa pass och biljetter på men väl på planet så pustar jag ut, så skönt att det gick! Nu ska jag beställa in en stor GT! Precis innan vi ska lyfta ser jag till min fasa att killen från incheck kommer gående i planet, what? Har aldrig sett de som jobbar där i ett plan och han kommer mot mig. Jag tittar på Carolina och tänker shit nu åker vi av. Han stannar mycket riktigt hos mig och ber att få titta på Alexanders pass?? Hans pass och biljett var de enda som stämde så varför ville han det? Han tittade på det och gick.......suck....fattar noll? Kan man slappna av nu eller? Var är min GT? haha. ...vilken pärs. ;)

Väl i immigrationskön i New York blir vi påminda om servicen igen.......vi står 1;45 h i kön och bara 3 kassor är öppna, suck. Tycker ni jag börjar låta gnällig nu eller men det här är bara början. Jag försöker pigga upp barnen med att berätta att nästa flyg New York-Dallas har vi blivit bokade i 1:a klass. Alexander såg förtjust ut för han har sett hur stora TV skärmar 1:a klass har och att man sitter som en kung. Vi skulle ju dessutom flyga över natten, vår tid. Efter att ha lämna både fingeravtryk och foto mm så rusar vi efter vårt bagage. Eftersom det här är vår första anhalt USA så måste vi ta våra väskor och gå genom en ny säkerhetskontroll och sen lämna dem 20 meter längre bort. Det är kanske smartare att flyga över Frankfurt eller London ändå, man slipper allt detta. Melker var ganska ynklig när security kontrollen ville att jag skulle ta ut honom ur hundväskan för undersökning. Glad att de inte ville röntga honom också dock, de klämde bara på honom och ville se hans pass. När allt det var klart såg jag att vårt nästa flyg gick om 15 min.......hurry!! Väl framme vid nästa disk inser jag att vi kommer att missa det vilket vi gör också. Klockan är nu mitt i natten barnen är trötta och hungriga och vi sitter fast på N-Y flygplats, inkl allt bagage......höll på att glömma det, suck. Carolina gråter och vill till pappa i Dallas och Alexander är besviken för att han inte fick åka 1:a klass. Känns ganska jobbigt att vara jag just nu. Efter att ha krånglat om ny bokning på annat flyg, det var ju inte vårt fel att vi missade flyget, ska vi nu ta oss till en helt annan terminal. Anledningen till det är att vi var tvungna att flyga med ett helt annat bolag då problemet var att alla inte tar hundar. Vi släpar oss iväg för att ta ett tåg till den avgångshallen.....behöver jag säga något om vårt bagage....suck. Vi måste använda alla hissar och när vi nästan var inne alla så stängdes dörrarna och innan vi hann trycka på dörröppnaren blev Alexander kvar utanför. Panik.....tryck på nerpilen igen, där var han igen....skynda in med allt Alexander.

Vi har alltså skickat större delen av vårt bagage, dock inga möbler, med båt 4 veckor tidigare men vi kunde ju inte vara utan golfklubborna hela sommaren. Göran tog inte med sina för han skulle köpa nya ändå, börjar förstå att det var ett smart beslut. Det är halva priset på klubbor i USA. När jag ringer Göran och berättar att vi missat flyget och om allt oro och elände med biljetterna mm så säger han:

-Varför var ni oroliga att inte komma med flyget? Ni har ju bokat och plats finns ju för er det värsta som kunnat hända var att ni fått köpa 2 nya biljetter bara. Jag:

-Tänkte inte på det, suck.

Så smart han är min kära man.....men, det var inte det jag ville höra just då ;(

Tåget var ett elektriskt tåg utan förare och när vi ska försöka boarda har vi klara problem att göra det samtidigt. Vi var tvungna att ha en helt egen cupé om allt skulle få plats. Det spelade ingen roll vem av oss som gick på tåget först för det var helt omöjligt. Folk var som galna och de två första gångerna höll Carolina på att bli kvar på perongen, huh. Tänk om det hade hänt hon ensam kvar där mitt i natten på N-Y flygplats. Ryser när jag tänker på det så här i efterhand. Tåget gick var 3:e minut men vi var ändå rädda att missa nästa flyg så till slut ber jag en om hjälp att boarda oss innan dörrarna stängs. I all den här röran har vi varit tvungna att rasta Melker. Hur gör man det lättast, för man vill ju inte lämna varesig barn eller bagage själva inne på flygplatsen så det var bara att släpa på det, ni vet 3 jätteväskor, 3 golfbagar med resefodral, 3 maxade handbagage, en longboard 2 datorer och Melker.

När planet lyft är kl för oss ca 3;30 på natten. Planet var ett vanligt inrikesflyg med de smalaste säten jag varit med om och till Alexanders stora besvikelse hade det ingen TV alls och ingen mat. Kan säga att detta var motsatsen till 1:a klass, boskapsklass haha. Vi somnade iaf tillslut lutade mot varandra och Melker i sin hundväska på golvet mellan våra ben.

Det var så kul att se Görans glädje när han hämtade oss på DFW, Dallas Fort Worth. Vi hade ju inte träffats på 3 veckor och kramarna var många. Melker blev överlycklig att komma ur sitt fängelse och vi tyckte också det var skönt att ÄNTLIGEN lämna flygplatsen.

Utanför slår hettan oss rakt i ansiktet, herregud kl var 23:00 i Dallas (6:00 för oss) och det var 35 C varmt ute! Det tog 30 min till vårt hus och vi blev mycket positivt överaskade, så fint! Fast det var så tidigt på morgonen slängde vi oss allihop i poolen. Svårt att förklara hur det kändes att ÄNTLIGEN vara framme och att bada i en pool som var lika varm som i ett badkar. SKÅL!

........ fortsättning följer